Den röda vargen
I natt medan jag väntade på att Lillan skulle somna läste jag ut Lisa Marklunds "Den röda vargen". Boken var både spännande och snabbläst. Det jag gillar mest med Marklunds böcker är inte deckargåtan (den är inte speciellt märkvärdig) utan beskrivningarna av Annika Bengtssons privatl- och yrkesliv.
Marklund beskriver i alla sina deckare det dagliga livet på en kvällstidning och de pressetiska och publicistiska beslut som tas och det är något som jag tycker är helt fascinerande. Hon har själv jobbat på tidning så man får anta att hon vet vad hon talar om.
Marklund är även feminist och riktigt bra på att beskriva krocken mellan manligt och kvinligt. I denna boken har Annika problem i sitt äktenskap, samtidigt som hon i sviterna efter "Sprängaren" är psykist ganska instabil. Vid flera tillfällen får läsaren se en scen från både Annikas och Tomas perspektiv, och det är sorgligt att se hur de talar förbi varandra och sårar varann utan att mena det, något som är väldigt lätt att känna igen sig i.Ett exempel är när Annika varit bortrest några dar och kommer hem och lagar middag. Tomas enda kommentar till maten är att räkorna är sega. Sedan när han går därifrån får läsaren följa hans tankar om hur bra han har det och vilken bra fru Annika är, men Annika själv hör bara klagomålet och känner sig ouppskattad. Så tror jag det är i de bästa familjer - man tänker mycket bra om sina närmaste, men glömmer att berätta det för dem . Gnället och klagomålen är så mycket lättare att få utlopp för. Ur det perspektivet är Marklund den feministiska författare jag uppskattar mest; jag känner igen mig i de problem hon tar upp, samtidigt som det (eftersom det trots allt är en deckare och thriller) inte blir för påträngande.
Jag läste Marklunds tidigare böcker i snabb följd, men eftersom baksidestexten berättade att Annika hörde änglaröster var jag väldigt skeptisk till "Den röda vargen". Boken överträffade mina förväntningar och ingen av mina onda aningar, så nu ser jag verkligen fram emot att läsa de följande delarna.
Marklund beskriver i alla sina deckare det dagliga livet på en kvällstidning och de pressetiska och publicistiska beslut som tas och det är något som jag tycker är helt fascinerande. Hon har själv jobbat på tidning så man får anta att hon vet vad hon talar om.
Marklund är även feminist och riktigt bra på att beskriva krocken mellan manligt och kvinligt. I denna boken har Annika problem i sitt äktenskap, samtidigt som hon i sviterna efter "Sprängaren" är psykist ganska instabil. Vid flera tillfällen får läsaren se en scen från både Annikas och Tomas perspektiv, och det är sorgligt att se hur de talar förbi varandra och sårar varann utan att mena det, något som är väldigt lätt att känna igen sig i.Ett exempel är när Annika varit bortrest några dar och kommer hem och lagar middag. Tomas enda kommentar till maten är att räkorna är sega. Sedan när han går därifrån får läsaren följa hans tankar om hur bra han har det och vilken bra fru Annika är, men Annika själv hör bara klagomålet och känner sig ouppskattad. Så tror jag det är i de bästa familjer - man tänker mycket bra om sina närmaste, men glömmer att berätta det för dem . Gnället och klagomålen är så mycket lättare att få utlopp för. Ur det perspektivet är Marklund den feministiska författare jag uppskattar mest; jag känner igen mig i de problem hon tar upp, samtidigt som det (eftersom det trots allt är en deckare och thriller) inte blir för påträngande.
Jag läste Marklunds tidigare böcker i snabb följd, men eftersom baksidestexten berättade att Annika hörde änglaröster var jag väldigt skeptisk till "Den röda vargen". Boken överträffade mina förväntningar och ingen av mina onda aningar, så nu ser jag verkligen fram emot att läsa de följande delarna.
Kommentarer
Trackback
